Min förlossningsberättelse. En hemsk förlossning.

publicerat i Förlossning, Graviditeten;
Hej mina kära läsare!
Jag har tänkt att jag ska dela med mig av min "förlossningsberättelse" men det har tagit emot en del, jag har haft lite svårt att tänka på denna hemska händelse. Nu, två månader senare känner jag att jag kan sitta och skriva detta inlägg ordentligt utan att få ångest. Så, här kommer det. Det är också för min egen skull som jag skriver detta. Denna blogg är ju som min vuxendagbok och känner du att du inte är intresserad, vilket jag förstår så behöver du inte läsa. Det kommer att bli ett långt inlägg.
 
Så, här kommer the story!
 
14/6, lördag morgon
Det börjar blöda lite och jag känner att det spänner lite i magen med jämna mellanrum. Det är inte så smärtsamt till en början. Jag kände mig ganska glad när det hade blött lite för det kan ju vara ett tecken på att förlossningen börjar komma igång. 
Under dagen så tilltar sammandragningarna/förvärkarna en del. Vi laddar ner en app som är enkel att klocka värkarna med. Sammandragningarna kommer ganska regelbundet men det är 7-8 min emellan  så vi vet ju att det inte är på gång än. Men jag ringer ändå förlossningen och frågar vad dom tycker, eftersom att det hade blött lite också. Men hon tyckte att vi skulle stanna hemma och försöka vila och ta det lugnt. Jag låg i sängen hela eftermiddagen och kvällen. Det var ju smärtsamt men jag kunde sova!
 
15/6, söndag
En icket god morgon.. Nu gör det ordentligt ont. Jag stiger upp och duschar och badar, men det går inte, har inte sovit desto mer under natten. Det är nu typ 5-7 min emellan värkarna. Jag ringer förlossningen och hon sa att vi kan komma in så får jag undersökas, så vi gör oss klara, packar det sista i bb-väskan och så åker vi. 
Det är ingen lek att åka 13 mil med värkar, det kändes vill jag lova och värst blev det ju såklart i Svappis fär vägarbetet är i full gång!
 
Nå men väl framme så tog dem en CTG-kurva för att se mina värkar, hur bejbisen reagerar när jag får en värk och så ser man bejbisens hjärtljud. 
Sen undersökte barnmorskan mig och jag hade inte öppnats och livmodertappen och alla hinnor och slempropp var kvar, så ingen förlossning på gång.
Hon tyckte att antingen åker vi hem eller så stannar vi på patienthotellet så vi valde att åka hem, det är ju som alltid det skönaste och när BM var så säker på att inget var på gång så kändes det lugnt. Så vi åkte hem. 
 
16/6, måndag
Hemska hemska morgon, inte en minuts sömn, bara ont. Men det är lika långt mellan värkarna fortfarande så därför känns det bättre att avvakta lite. Vi bestämde att vi åker in idag men senare mot kvällen. Jag försöker vila, jag badar och duschar. Kan inte äta.. Ligger i sängen och har bara ont. Vi åker till Gällivare vid 18-tiden. Det görs en undersökning där BM känner att livmodertappen är utplånad och det är bra, något är på gång iaf. Men inte mer än så, öppen 1,5 cm.. Vi tar in på patienthotellet och jag får en sovdos med bricanyl som avstannar värkarna lite under kort tid så att sömntabletten och alvedonen har möjlighet att börja värka, nu åker vi inte hem mer!
 
17/6, tisdag
Ont ont och ont. Hemskt att ha så här ont utan att något händer!? Har fått sova under natten iaf.. Vaknat några gånger och haft jätteont men några timmars sammanhängande sömn.
Men som sagt, sovdosen är över och smärtan har satt igång igen! Jag bara ligger och kvider hela dagen typ. Äter inget, det är svårt att äta med sån smärta!
Vi åker ner till förlossningen igen. Öppen 1,5 cm, inge tätare värkar. En till sovdos får jag. BM säger att det är jätteviktigt att äta, livmodern är nu kroppens största muskel och behöver energi för att orka. Det kan vara en orsak till att det inte kommer igång, att jag inte har ätit på flera dagar.
Vi åker på konsum och köper allt jag tycker är gott och som jag är sugen på... Smoothie, yoghurt, banan, äpple och kolsyrat vatten. Jag får pausa några gånger inne på affären, luta mig mot hyllor och frysdiskar, det gör ju satans ont. Sen värkar socdosen och jag får sova hela natten, underbart skönt! 
 
18/6, Onsdag
Vi brassar på till typ 12. Smärtan är hemsk när jag väl vaknar så vi gör oss redo och far till förlossningen. Ingen skillnad!
Idag kan jag inte få någon sovdos, man vill bara ge det två nätter så om jag vill ha smärtlindring måste vi stanna där för då får jag morfin. Man tackar!
Vi fick "vilorummet" på förlossningen, två sängar och inget tv.. Tråkigt för Johannes. 
Nå vi var ut på stan och skulle försöka få mig att äta.. Vi var på ett cafe, undrar om det heter "Alla tiders". Dom har helt fantastiska räkmackor. En macka kostar väl hundra spänn, men det är så otroligt fina, goda, handskalade räkor!!
 
Jag hade såklart redan börjat äta, men ni ser ju!
Till det fick jag i mig en jättegod smoothie! Jag är oftast sugen på något fräsht, svårt att tänka mig typ chips!
Vi började klocka värkarna där på fiket, 4-5 min emellan, så det var svårt att få i sig maten! Det var också lite jobbigt att sitta på cafe med värkar.. Hoff. Nog är man obrydd.
Men sen köpte jag med mig en till smoothie och då var vi ute och raggade med bilen istället. Vi var till Koskullskulle och runt i Gällivare och tittade på hus!
 
När vi kom tillbaka hade jag såå ont och vi tog CTG-kurva och undersökte.. Ingen skillnad, öppen ca 2 cm. Eller visst, lite skillnad, men på tok för liten!
Jag kunde inte få någon morfinspruta för man kan inte få hur mycket som helst, bejbisen blir trött!
Jag fick bada, det var faktiskt jätteskönt! Stort badkar för en så stor kvinna! Det gick lätt att vända sig och att ligga, sitta, sitta i skräddarställning... Jätteskönt också för värkarna!
Till det drack jag bärs! 
Sen var det dax att kolla kurvan och ta en alvedon, som om det skulle hjälpa! Nähä, det gjorde det inte. Sova? Nja!
 
19/6, torsdag
Jag lyckas slumra några minuter åt gången, kanske 5-8 minuter åt gången för sen får jag ju en  värk och den går inte att sova sig igenom, såklart!
När det blir morgon så har jag en värk som bara vägrar släppa, känns det som. Nu bryter jag ihop. Jag tror att jag under dessa dygn kanske har grinat en enda gång. Jag har på något märkligt sätt bitit ihop.
Men nu är det kört. Jag bara grinar och vi kallar på barnmorskan som snabbt kommer in och hon förstår väl allvaret. Johannes stackarn väcks av att jag bara gråter och han hinner klä på sig och sen går vi in i ett förlossningsrum och kopplar upp CTG-kurvan och jag blir undersökt. Ingen skillnad. Otippat!
Men det blir skillnad, för nu, äntligen så är planen att ta hål på hinnan och sätta igång mig med dropp, äntligen, jag har ju som väntat några dagar!
Hon tar hål på hinnan relativt snabbt, tror klockan är kring 9,30. Åh helskotta, nu rann vattnet ut. Inte hade jag trott att det skulle komma sån flod inte. 
Sen satt hon droppet och igångsättningen är liksom igång. Jag har värkar med samma jämna mellanrum som jag haft ända sen söndag.
 
 
 
Droppet ligger på och jag undersöks då och då.. Men det går sakta och värkarna blir inte så mycket tätare på länge. Det byts barnmorska och Emma, våran barnmorska tar över. En jättegullig ung tjej som förmodligen är nyutbildad. Väldigt snäll och trevlig!!
Droppet går och det ökas lite varje kvart.. Jag och Johannes tror ju att bejbisen snart ska komma ut. Johannes skriver till våra mammor att det är besökstid mellan 17-19 så att dom ska hinna komma. 
Men ack så vi bedrog oss, det händer inte mycket.. Jag öppnas lite lite lite.. Men det är inte tillräckligt.
Överläkaren är in och pratar och undersöker. Jag har fruktansvärt ont och jag suger i mig av lustgasen så mycket jag bara kan. Det snurrar fint!! Jag älskar det. Fast den har en kort verkan och man måste suga ofta och mycket.. Men jag lär mig under dagen!
 
Alltså, ursäkta, men jag bara måste bjussa på denna!! Inte nog med att man har så jäääävla ont, man är så jääävla vidrig också. Stackars Johannes som har denna syn hela dagen. hahaha.
 
Ja, efter några timmar så beslutas det att jag ska få epiduralen, och det vill jag mer än gärna. Fan så skönt tänkte jag, äntligen få vara lite smärtfri. Pyttsan!
Det var otroligt obehaglit att sätta in den. Det gjorde inte så ont, men bara vetskapen att dom sticker in en stor nål rakt in i ryggraden var jäkla otäckt. Jag var tvungen att riktigt "kuta" med ryggen också så att ryggraden verkligen sticker ut! 
Nå, lite smärtlindring ger det ju såklart, men jag hade trott att jag skulle bli mer smärtlindrad. Nå, det var bara att suga vidare på lustgasen.
Nu var det väl ca 3 min mellan värkarna. Men jag var bara öppen 5 cm och kl är 17. 
Överläkaren kommer in och säger att om jag inte öppnats mer om en timme så blir det snitt. Tacka gud tänkte jag, jag orkar nog inte länge till!
 
En timme senare kommer överläkaren och konstaterar att jag inte öppnats mer! Droppet stängs av och det börjar förberedas för snitt. Allt är väldigt lugnt och Emma och läkaren förklarar lugnt och bra om hur allt ska gå till nu. Bejbisen mår jättebra så vi behöver inte stressa!
Jag får byta kläder och efter att droppet är bortkopplat så återgår värkarna till ca 5 min emellan igen!
Men det är ingen skillnad på värkarna från de tidigare dagarna och de värkar som jag fick av droppet så det är ju inte bara sammandragningar jag haft sen lördag, det är ju värkar!
 
Emma förklarar att dom kör mig till operationen och sen hämtar hon Johannes så han också får vara med. Jag kommer in på operationsbordet och är nu helt bedövad och kan inte röra benen.. Konstig känsla.
När Emma har hämtat Johannes så kommer dom liksom in från fel håll, som från mina fötter.. Det var ju såklart fullt med folk och det såg säkert obehagligt ut. Så Johannes stannar utanför. Allt går snabbt och alla gör det dem ska, känns som en fabrik, allt går på rullande band typ.
 
Jag känner såklart inte någon smärta när dom håller på i magen men jag känner ju hur dom drar och sliter och det känns som dom har sprättat upp hela mig. Otroligt obehagligt!
Dom suger blod och vatten och allt vad det nu är, det är obehagliga och äckliga ljud!
Och helt plötsligt så hör jag ett skrik! Det är lillan som kommit ut och skriker på en gång, skönt! Jag börjar såklart storgråta! Det är jobbigt att inte ha Johannes med där men nu ska han gå iväg med Emma och bejbisen.
 
Jag får se bejbisen en snabbis innan dom går iväg. Sen syr dom ihop mig och det är en låååång väntan innan Johannes kommer med henne.
 
Här är inne i vårat rum på BB där våra mammor får träffa tösen medans dom syr ihop min mage
 
 
 
 
 
 



 
 
 
 
Här är vi äntligen hemma. 
 
 
Jag är otroligt glad över att denna hemska förlossning äntligen fick ett slut. 5 dygn i smärta. Jag förstår inte. Jag förstår inte varför dem lät mig ligga i sån smärta så länge. Jag hade ju aldrig orkat med en förlossning, jag hade ju inte ätit mer än några bananer och någon smoothie på en vecka nästan. Jag hade inte sovit desto mer. Trodde dom inte på mig? Trodde dom att jag ljög om min smärta? Jag kommer att begära ut mina journaler, jag måste få ett slut på detta. Jag måste få förstå. Det har tagit mig två månader att kunna prata obehindrat om min förlossning, jag har tidigare fått ångest och en klump i halsen varje gång jag berättat om den. 
Jag har inte mått så bra under den första tiden som mamma och jag tror att den till stor del är förlossningen som bidragit till att jag haft svårt att "landa" i det nya livet. Psyket har varit upp och ner och många tårar har fällts. Men det ska jag berätta om en annan gång. Nu orkar jag inte skriva mer för nu ska jag kolla Paradise hotel!
 
 

Livet med bejbis

publicerat i Graviditeten;
Heej hoppiloppan!
Är det kanske tid för ett inlägg igen? Nu är det längesen, det har säkert hänt jättemycket, som jag har glömt! 

Det händer ju inte så mycket i mitt liv, allt kretsar ju kring denna nu 7 veckor unga bejbisen. Hon styr vårat liv med järnhand. Men det är väl som det ska.
Kvällarna är fortfarande jobbiga, om än lite psykiskt lättare. Jag är nu inställd på att hon tjorvar och är missnöjd mellan 19-00, jag hoppas inte längre på att det kanske är bättre denna kväll, jag vet att det blir en kväll då hon behöver bäras, behöver äta oftare och att hon har ont i magen. 

Hon har börjat skratta nu också, för ungefär två veckor sen, det är så fantastiskt roligt!
Det är roligt för att man kan få se att hon är glad, det är också roligt för att vi kan få lite respons, det går ju som att kommunicera med henne!

Min moster, hennes karl Hasse, två av mina kusiner och en flickvän har varit här. Eller i Vivungi.
Vi var i Vivungi, fullt ös, 8 personer och en bejbis. Men det är mysigt!
Sen har moster varit här i Kiruna och bott hos mig hela helgen. Johannes var i Stockholm och lyssnade på musik.
Vi var på marknad i Jukkas, lagade mat med morbror och en del av hans familj, vi har promenerat, fikat och turats om att bära runt på pigan. 

Här kommer några bilder!
Pigan börjar lägga på sig lite, detta är nog efter en brakmåltid! Haha

Här skrattar hon åt pappan. Det var han som fick det första riktiga skrattet då vi verkligen förstod att hon skrattar medvetet!

Ja, hon har ju fått knottbett och nässelutslag också, stackarn!


Vi har träffat tant Anne... (Urmodern, som Kristina sa).
... Och tant Kristina. Erfarna mödrar som lär mig så mycket! Bara med sitt lugn, inget är konstigt.

Mommon är här ofta och underhåller lillan.




Här är vi med Julies mormoster, som hon kallar sig! Hon kommer ju aldrig att bli mormor då hennes barn är grabbar och hon är ju moster till mig, så det var passande. Min mamma är lite orolig att Julie fryser, det är inte jag så jag hade glömt sockarna när vi åkte till Vivungi, men det fixade mamma! Haha.


Här är i Jukkas. 

Fina fina moster!


Glad Julie med ett ganska snett leende!




Till helgen ska vi åka till Vivungi och måla, sätta lister och lägga golv. Hehe, få se hur vi hinner. Men nu måste dendär stugan bli klar!! Så fort listerna är satta så ska elen dras! Tjooooho!

Mina rabarber hade tagit sig ordentligt. Det var ju bara rötter från början ochnu fick jag skörda!! 

Så, några bilder och en lite uppdatering, så att ni vet att vi lever!! 

På återseende alla skojjiga människor!