Några ord om döden...

publicerat i Graviditeten;
Jag börjar inse att det är dödsångest jag lider av och förmodligen lidit av länge. Inte dödsångest för att jag ska dö utan för att någon i min närhet ska dö.

Jag är ju så otroligt rädd för att Johannes ska dö ifrån mig. I perioder tänker jag mycket på det. 
För typ två veckor sen dog en gammal kompis till mig. Han lämnade kvar sin kvinna och sina tre barn varav ett barn bara var några veckor gammalt. Det är så hemskt.
Det påminde mig åter igen om att döden verkligen kan ligga och lura bakom hörnet och visa sig mitt i livet, när livet är som bäst och man är som lyckligast.
Jag bara ryser när jag skriver. Känner hur underläppen börjar vibrera nästan! Döden är jobbig.

Det är alltid en jobbig känsla när Johannes åker till jobbet, jag vet ju att han under en hel arbetsdag kommer att befinna sig hundra/tusen-tals meter under marken. Vi pratar ofta om jobbet och Johannes berättar vad dem gjort under dagen.. Ibland önskar jag att han aldrig berättat. Jag vill inte veta. Men såklart att jag vill veta ändå..

Jag vet inte om det blivit värre sen Julie föddes, men jag tror inte det, jag har nog alltid haft denna dödsångest!

Okej, nu låter det som att jag är djupt deprimerad, otroligt psykiskt instabil och sitter hemma och gråter över min rädsla. Så är inte fallet.. Jag sitter bara här och såg precis att den gamla kompisens kvinna skrivit några fina ord om honom och lagt ut en bild på honom och deras barn. Det var så otroligt smärtsamt att se, så fruktansvärt och orättvist! Jag ska bara tillägga att det är över 10 år sedan vi umgicks så det är inte någon nära vän till mig.. Eller man kanske inte ens kan säga att det är en vän eftersom att vi inte ens känner varann längre.


Nä nu lämnar jag döden för denna gång.
Idag har jag haft en så fantastisk dag. Hela dagen har varit så perfekt.
Bra morgon med ett glatt barn och en glad älskling. Johannes har haft problem i öronen och imorse var det borta så han var ju såklart jätteglad efter att ha varit väldigt nedstämd några dagar.
Vi var på en helt fantastisk promenad, fram och tillbaka till Coop. Solen sken och det var typ -1 och lite nysnö på backen. Hoff, det var så härligt!

Sen har mamma, pappa och moffa hälsat på här.
Världens lyckligaste mommo och moffa!

Och sen har jag gjort något som jag inte gjort på länge. Eller snarare besökt ett ställe som jag inte besökt på länge. Nämligen.....


Åååååååååh, det är nu glögg-tider och det gör mig så lycklig. 
Hanna kom hit efter jobbet och vi drack en kopp av årsglöggen, snackade och hade en så mysig kväll.
Hanna är min barndomsvän och vi har känt varann i 23 år.
Trots att det ibland kan gå långt mellan gångerna så känns det alltid bara så avslappnat och naturligt med henne.
Hanna har ju nyligt flyttat tillbaka hit från Stockholm så ibland kan det ha gått väääääldigt länge emellan våra träffar.
Julie diggade också Hanna och skrattade mycket åt hennes lekar! ❤️

Här är jag och Hanna för ca 23 år sedan gissar jag!


Sen har Julie varit heeelt fantastisk hela kvällen. Hon har varit så glad och bara skrattat och busat. Andra kvällen i hennes liv som hon inte grinar något alls på kvällen. Hoppas att det är något återkommande! 😉🙏

Ja men årsglöggen då. Betyg 1 av 5 får den. Jag kunde då inte känna någon smak av lavendel. Den smakade bara.. Ja, vitvinsglögg vilket är gott i sig men det var ju inte det som var tanken I guess!

Jag har också köpt en ny lampfot som jag hämtade idag. Mycket fin! Den ska få pryda våran tv-bänk!

(Ja, jag köpte choklad också).. 🙊

Oj oj oj, klockan tickar på. Nu måste jag krypaner under mitt täcke.
Godnatt alla gulliga rävar!

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av mamman:

Döden döden, igår var det prick ett år när din mormor dog. Det är väl helt naturligt att man tänker på det ibland, det gör väl alla? Men inte hela tiden, finns inge vits med det. Tror nog du är som oss alla andra, man reflekterar när nåt händer och det är ju också helt naturligt.
Jätte roligt att du och Hanna hinner träffas ni har ju hängt ihop sååå länge.

Kommentera inlägget här :